Jag var med om en rätt traumatisk incident förra året som påverkade mig att gå en utbildning i Hjärt- och Lung-Räddning. Vi var på skidsemester i Sälen, jag, min man och ett annat par. Efter en härlig dag i backarna gick vi till restaurangen för en after-ski. Vi hade precis fått in ölen och maten när en äldre man som satt vid ett bort intill oss plötsligt föll till marken. Det utbröt givetvis panik, folk skrek och var paralyserade av rädsla. Jag själv flög fram till mannen för att se om han fortfarande andades – det gjorde han men väldigt svagt.
Jag ropade till personalen att ringa ambulans och frågade om någon av gästerna eller personalen hade koll på Hjärt- och Lung-Räddning när jag kände att pulsen stannade av. Bartendern kom springande och gjorde hjärtkompressioner, vinklade upp mannens huvud medan han klämde för näsan, tog ett djupt andetag och blåste in luft i mannens lungor som reste sig. Det kände som en evighet men kan inte ha tagit mer än en minut innan mannen fick tillbaka sin puls och på egenhand kunde andas. Ambulanspersonalen prisade bartendern som räddat mannens liv och tog med honom ut på bår. Därefter återgick alla till sina platser, till sin mat och till sin öl.
Allt var som vanligt igen. Men för mig hade något hänt, den hjälplöshet jag kände där och då var så obeskrivligt skrämmande och när jag tänkte på mina två små döttrar som säkert låg och sov gott hemma hos mormor blev jag iskall. Tänk om det skulle hände dem något och jag inte kunde göra något för att rädda dem.
På morgonen efter en drömfylld natt hade jag bestämt mig för att gå en kurs i Hjärt- och Lung-Räddning. Jag ville i alla fall ha en chans att kunna påverka om jag skulle hamna i en liknande situation igen. Det handlade väl mycket om att jag behövde hitta ett redskap för att fly från denna rädsla och maktlöshet. Två veckor senare gick jag en kurs i Hjärt- och Lung-Räddning. Jag har aldrig ångrat det en sekund.